Albatros gym

Mr J hittade ett gym som låg bara några stadsrutor ifrån sitt boende. För att få köpa ett månadskort behövdes en kostsam läkarundersökning, något som klarades av på en halvtimme. Högt blodtryck skylldes på nervositet och den ihållande hostan – på en temporär förkylning. Gymmet var öppet för träning och Mr J var motiverad som aldrig förr. Faciliteten tillhandahöll rena handukar, vatten och personlig tränare, vilket också förklarade det lite högre priset, motsvarande ett svenskt månadskort. Den följande månaden skulle vara Mr Js mest fysiskt aktiva under hela sin sydamerikavistelse.

Recoleta

Det var dags att flytta. Mr J hade länge velat ha en alldeles egen lägenhet, eget kök, badrum och internet. 845 amerikanska dollar skulle det kosta för ynkliga 40 dagar. Han insåg att detta var mycket dyrt, men tyckte fördelarna övervägde det höga priset.

Lägenheten var mycket liten, och lite underligt utformad vid jämförelser mot exempelvis en lägenhet i Sverige. Framför allt var avsaknaden av förvaringsutrymmen påtaglig. Den största delen av den ynkliga köksutrustning som tillhandahölls var belägen i arbetsrummets byrålåda samt i ett litet vitrinskåp placerat i vardagsrummet. Bland annat saknades djupa skålar helt och hållet varpå frukostflingorna med mjölk fick ätas ur en stekpanna. Att tillägga är att vardagsrummet även utgjorde arbetsrummet, köket och sovrummet. Lägenheten var liten.

Livet i den lilla lägenheten var bra. Lägenhetens centrala position i Recoleta, Buenos Aires rikaste kvarter gav korta avstånd till allt som nöjen, cafén affärer och serviceinrättningar. Mr J, ägnade förmiddagarna åt studier, varpå eftermiddagarna var fria till matlagning, bio eller upptäcktsfärder.

Mr J spenderade hel del tid i mataffärens stora köttdisk. Där kunde man köpa allt från grishuvuden till kalvlungor men också det finaste köttet han någonsin ätit. Då djuren styckas på ett annorlunda sätt tog det några försök innan de finaste bitarna hittats. Bife de lomo, och bife de chorizo blev Mr Js favorit och liknade den dyraste oxfilén. Oftast lagades traditionella kötträtter till middag med enkla tillbehör såsom gratänger, ris eller pasta, men då matpriset var så lågt började kött och lyx även smyga sig in bland de andra måltiderna. Nya typer av crosscooking prövades såsom hamburgare bestående av oxfilé, parmaskinka, parmesan, körsbärstomater och rukola ihoppressat mellan två brödbitar, eller pasta med strimlat kött, grädde och rödvin.

Mr J ögnade sin figur i spegelbilden. Magen hade fått en valk som märkbart stack fram ovan kalsonkanten. Axelpartiet hade smalnat av och kroppshållningen liknade en naturlig ostbåge med huvudet, likt ett urtidsdjur, hängande på halsen. Det var dags att börja träna igen.

Restaurangbesök

Miss N var en gammal förälskelse från högstadiet som nu bestämt sig för att bosätta sig i Buenos Aires för att studera till läkare. Innan avresan hade Mr J kontaktat henne, dels för att få lite information om staden, men också för att ha någon att ta en kaffe med någon gång. Några andra intentioner hade han inte.

På avstånd såg han hennes blonda hår lysa i mörkret utanför en av Buenos Aires fina köttrestauranger, inte alls som han mindes det då hon i verkligheten var brunett. Mr J som i rask takt promenerat till den bestämda mötesplatsen var naturligtvis sen, och ursäktade sig med att det var längre än vad han trodde. Miss N som hade var ganska lång blev genast förnärmad och frågade om hon verkligen var längre än vad han kommit ihåg henne.

- Nej, nej, jag sa att…

Eftersvetten började göra sig märkbar och små pärlor uppenbarades i hans panna. Mr J ursäktade sig och flydde till restaurangens herrtoalett. Över hela kroppen trängde svetten fram och han kände hur skjortan började klibba mot bröstet.Med toalettpapper och kallt vatten försökte han få kontroll över sin kroppshetta. Inga av de övriga besökarna tycktes notera detta underliga beteende.

Han började fundera över vad han egentligen ville. Ville han inleda en relation med någon på andra sidan jorden? Ville Hon inleda en relation med honom? Hade hon valt restaurangen för de romantiska egenskaperna, eller överdrev han sina tolkningar? Kanske ville hon bara umgås, prata lite svenska, vara kompis? Mr J återvände till borde och bestämde sig för att inte gå in på samtalsämnen inom sfären relationer.

- Så, har du någon flickvän?

- Njae… inte direkt…, sa han och insåg att det hela lät som om han försökte dölja något.

- Jag träffade en tjej, fortsatte han, innan jag lämnade Sverige, men vi bestämde att vi inte skulle ha något distansförhållande…

- Jahadu.

Mr J insåg att han förmodligen sagt mer än han behövt och försökte komma undan med motfrågor. Varmrätten bestod av en stor stek tillsammans med en stor sallad. Middagen var lyckad och för en stund kändes det inte sådär ensamt som det gjort de första dagarna.

De bestämde sig för att fortsätta kvällen i Puerto Madero, hamnen med alla lyxkrogar och barer. För att spara lite pengar valde de att ta kollektivtrafiken, vilken endast kostade 2 kr. Efter cirka 40 minuter började de omgivande kvarteren se mörka ut, varpå Miss N gick fram och pratade med chauffören. Puerto Madero hade de tydligen passerat för flera minuter sedan, varpå de nu skulle behöva ta sig tillbaka till fots. Chauffören vägrade dock släppa av de två resenärerna då kvarteret de nu bafann sig i, precis utanför La Boca, var ett av de farligaste i hela Buenos Aires. Lyckligtvis kom en annan buss i motsatt riktning åkande som efter några helljusblinkningar stannades mitt på vägen. Paret kunde sedan byta buss med endast några få steg i den farliga stadsdelen.

Väl framme i Puerto Madero visade sig inträdet motsvara priset av en större middag, varpå de bestämde sig för att strunta i det hela.

- Om du vill så kan du få hänga med mig hem på en flaska vin?

Hon hade definitivt gått över gränsen för ett vanligt vänskapligt beteende. Klockan var redan ett på natten och Mr J hade ingen aning om var hon bodde eller om hon ens hade en soffa för honom att sova på.

- Ja, jo, det vore ju kul…

De klev in i taxin och åkte.

Sound check

För alla Er som saknat min röst. För att förnöja med lite omväxling erbjuds härmed en totalt meningslös samling osammanhängande diktat, från olika mer eller mindre fiktiva karaktärer, tänkta att representera sin egna tidsålder. Alla framförda och inspelade av mig. God lyssning.

Sound check – 1947

Sound check – 1955

Sound check – 1971

Sound check – 1980

Sound check – 1988

Ett brev

I brevlådan låg ett brev som stack ut i mängden bland reklam för kasinon och lettiska horor.

Hej!

San Telmo är mysigt, riktigt traditionell tango-anda! Kolla in Puerto Madero (väldigt glassigt), La Boca (väldigt fattigt men med fina färglada hus från immigranttiden) och har du tid kan du även åka till Tigre som ligger lite längre bort. Med tåg är du där på 40 minuter.
Jag är ledig på kvällar och kan i princip träffas vilken dag som helst! mitt nummer är: XX-XX-XX-XX-XX
Ring så bestämmer vi tid och plats! Kram

Miss N

Nu skulle han alltså träffa henne igen.

Tunnelbanan

Det var tid att börja leta efter ett fast boende. Mr J hade endast en vag uppfattning om hur staden egentligen såg ut ifrån en stadskarta hotellreceptionisten givit honom. Det var den officiella turistkartan av staden som innehöll alla stadens sevärdheter. Hotellreceptionisten påpekade dock att hotellet dock var benäget utanför denna, och hon ritade ut ett kryss i kanten på kartan, ungefär fyra kvarter väster om hotellets riktiga position.
Det var inte svårt att hitta in i kartbilden då den övre kartgränsen utgjordes av en järnväg som var ganska lätt att finna. En fyrtio minuter promenad efter Aveny Rivadavia tog honom till en av Buenos Aires landmärken, Plaza de Mayo. Härifrån gick han högerut mot San Telmo, stadens äldsta stadsdel.

I San Telmo pryddes varje gathörn av små fruktbutiker och billiga caféen. Mr J var dock hela tiden lite rädd för att gå för långt och av misstag komma in i La Boca, stadens fattigaste kvarter, och bli fiskmat för rånare och mördare. Denna rädslan var naturligtvis inte berättigad, men det hörde till Mr Js naturliga hypokondriska beteende.
San Telmo var en fin stadsdel och Mr J bestämde sig ganska snabbt att det var här han ville bo. De gamla husen och kullerstensgatorna påminde lite om Göteborgs Majorna eller Stockholms gamla stan. Han stannade till vid en av fruktbutikerna och bad om en apelsin

- una Naranja, por favor!
- Quatro centos
- Quatro?

Mr J visade på fingrarna om för att försäkra sig om att han hört rätt pris. För säkerhets skull lämnade han även fram en sedel, för att betalningen inte skulle vara för liten. Försäljaren sa något som Mr J inte förstod, men av kroppspråket att tyda handlade det bara om något med apelsinen.

-Si

Mr J betalade och tog emot en påse fylld med fyra stora apelsiner. Eftersom han dragit på sig en förkylning tänkte han att det var lika bra att äta upp allihopa, vilket han gjorde, slabbande lutande över diskret placerade papperskorgar hela vägen ur San Telmo.

Vägen hem blev väsentligt kortare med hjälp av Buenos Aires tunnebanesystem. Lyckligtvis gick linje A precis i led med aveny Rivadavia och det skulle bara vara ett fåtal stopp innan han var hemma.
Buenos Aires tunnelbana såg ut som något från guldrushen, med tågvagnar utformade likt de första vilda-västerntågen. Hela kabinen var inredd i klarlackat trä och upplyst med något som liknade volfram-glödlampor från tidigt 1900-tal.
Mr J slogs av trängseln i vagnen, och lyckades artigt men bestämt precis komma innanför dörrarna. Det gjorde dock inte mannen bakom Mr J, som härmed kommer refereras till som Paco. Han hade redan väntat förbi två tåg och skulle absolut med detta. Dörrarna stängdes och fastnade i mittenläge, med Pacos halva kropp utanför kabinen. Med sina ben och armar stod han som en ostbåge och famlade efter fästpunkter inne i vagnen att hålla fast sig i. Vad som förvånade Mr J var att dörrarna inte återigen öppnades, utan med ett ganska kraftigt tryck höll kvar Pacos kropp i denna underliga ställning. Paniken infann sig inte förrän tåget faktiskt kom i rullning. Paco började än vildare att vifta och säga spanska ord. Även Mr J fick viss panik om den annalkande dödsolyckan och började även han med kraft pressa sig inåt i kabinen. Tåget var var nu nära full hastighet och Pacos kropp närmade sig den kant som skiljde perrongen från tunnelhålet. Det blev svart i vagnen och med ett sus var vagnen inne i tunneln. Lyckligtvis var avståndet till tunnelväggen väl tilltaget varpå Paco utan fara kunde åka en ganska bra bit i tunneln utan att krossas av förbifarande väggföremål. När Paco till slut kommit in i vagnen och dörrarna gått igen kunde alla i vagnen återigen trängas utåt utan att vare sig Mr J eller Paco trycktes igenom dörren.

Järnvägen

Donde esta el cajero automatico?

Lite efter klockan fem på morgonen vaknade han av kylan. Rummet var konstruerat i sten och det var ingen isolering i de träluckor som gick ut mot den stängda innergården. Täcket bestod av ett lakan i kombination med en filt. Filten hade nu glidit ur sängen och täckte endast lite över fötterna. Han bäddade om lite för att kunna somna om. När det gick upp för honom att han fortfarande var helt ensam på andra sidan jorden utan spanskakunskaper blev han även bajsnödig. Resten av morgonen ägnades åt spanskastudier, bestående i slumpmässiga uppslag i ordboken. Först vid tiotiden kröp han ur sina tvinnade lakan och tog på sig kläderna.

Den här gången bytte han ut de svarta stuprörsjeansen mot ett par lite mer ljusa och vida, sverigetröjan mot en enfärgad grå och till sist de spetsiga skinnskorna mot ett par halvttrasiga Nikeskor som han tagit med som springskor. Mr J visste att det värsta man kunde göra var att till vardags bära ett par springskor, det hade en gammal flickvän en gång sagt till honom. Nu var hon inte det längre och han tog på sig skorna. I det här fallet handlade det om att smälta in, eller åt minstonde inte sticka ut.

Mr J lämnade hotellentrén och mötte genast ett dussin andra som också tillbringat natten i Cabaleto. De låg utspridda i rännstenen längst gatan och sov. Någon började ropa bakom honom, caminar caminar! Mr J låtsades som ingenting, men ökade steglängden en aning. Febrilt bläddrande i sin ordbok hittade han verbet caminar som betydde vandra. Han avfärdade de hotfulla ropen som nonsens och gick vidare. När han ändå hade ordboken tillgänglig bläddrade han fram lite andra svåra saker att säga som han skulle använda sig av senare under dagen.

Mr J försökte minnas hur han kommit med taxibilen kvällen innan och började gå åt den riktning han misstänkte att centrum kunde ligga. Egentligen gick han åt helt det motsatta hållet, men det gjorde ingenting för allt var ändå nytt för honom. Efter någon halvtimmes navigering och en första fråga ställd på spanska, Donde esta el cajero automatico, hittade han en uttagsautomat. Den argentinska Peson var vid denna tidpunkt värd ungefär 2.2 kr och med 10$ av sina nya pengar köpte han sin första argentinska pizza. Det var väl egentligen inget fel på restaurangen förutom att Mr J störde sig en aning på att kocken använde sin saliv vid packeteringen. Just Mr Js pizza kom istället i en kartong, vilket lättade honom en aning. Kartongen var dock så mjuk och tunn att han var tvungen att bära pizzan undertill, vilket var lite besvärligt på grund av värmen. Han betalade, tackade på spanska och begav sig hemåt. Vid det här laget var vår hjälte helt vilse och det skulle ta honom minst fyrtio minuter innan han med säkerhet åter kunde låsa in sig i sitt hotellrum.

Väl inne på sitt rum belönade han sitt dagsverk med den kalla pizzan. Den var en så kallad fattigmanspizza för nog blev han mätt för lite pengar, men pizzan innehöll även en hel del sten så den var svår att äta utan att tugga sönder tänderna.

Efter maten blev klockan sju och tröttheten gjorde sig åter igen påmind. Lite lyckligare än kvällen innan kröp han ner i sin säng. Han repeterade dagens spanskakunskaper och somnade, eller tvärtom.

Slutet på början

Klockan sju på kvällen, lokal tid den 10:e september, landade slutligen flight LH510  i Buenos Aires. Det var här Mr J hade planerat att stanna i fem månader. Detta slog honom plötsligt och han fick en obehagskänsla av att vara utan kontroll. Denna känslan skulle han dessutom snart få erfara igen. Utanför bagageutlämningen möts han av en till synes västerländsk taxichauför med Mr Js namn skrivet på en skylt. Chaufören presenterade på ett för Mr J, främmande språk, samt lade till cinco minutas. No hablo espanol! Replikerade Mr J likt desperat försvarseld. Chauffören skrattade till och förklarade han inte talade engleska.
Taxichaufören som egentligen bara var en taxikoordinator ordnade fram en taxibil som fick spanska direktiv om vart resenären skulle fraktas. Mr J satte sig oroligt i baksätet kramandes om sina två väskor. Ur den stora väskan letade han upp den lilla fickordboken han innan resan fått av en god vän. Det var svårt att se de små orden i ljuset av motorvägens bilbelysning.
-Hable ingles?
-No
Han fortsatte att leta ord och fraser varpå han fortsatte med:
Que Costa?
Chauffören svarade något som med hjälp av ordboken kunde tydas till 120 Pesos.
-Do you take American dollars?
-No
-Ok… No problemos!
-Problemas…
-Okej, no problemos.. I have some other money as well…
Mr J fumlade i plånboken och hittade sina nyväxlade Pesos. Kanske var det tröttheten från flygningen eller rent slarv med siffror som fick Mr J att betala 250 Pesos istället för de förväntade 120 Pesos. Först när mottagaren började bläddra bland sedlarna insåg Mr J sitt misstag. Chauffören som förstod vad som hänt räckte genast tillbaka en 50-sedel. Mr J tackade, men påpekade att det fortfarande inte stämmde. Chauffören gav ytterligare en 50-sedel, stoppade resten i fickan och gick ur bilen.  Mr J fick hjälp av Chauffören att välja den dörren som inte gick rätt ut i biltrafiken. Chauffören tackade och körde iväg.

Mr J lade sig på hotellsängen i det kalla och svagt fuktiga rummet. Han återfick nu den ångestfyllda känslan han haft tidigare. Vad gör jag här, tänkte han, på andra sidan jorden i ett land där alla pratar ett språk jag inte förstår. Hur ska det här gå? Han tog av sig sina spetsiga skinnskor och kröp in i den fuktiga sängen och somnade.

Törnrosa

Mr J hade nu tretton timmars flygning framför sig och hade stor förhoppning om att få sitta nära gången. Det var alltid bäst att sitta i gången, för då kunde man både sträcka på sig, gå på toaletten och få maten först. Det fruktlösa försöket att byta den erhållna mittenplatsen till en av de två tomma sidoplatserna gjorde bara en steward uppmärksam på de två tomma platserna vilka genast tilldelades till ett spanskt par i 30-årsåldern med  flygfobi. På sin andra sida hade han en äldre tysk dam som var på väg till ett bröllopp i Argentina. Damen var 85 år gammal och hade tidigare bott både i Frankrike och Argentina varpå hon nu var både spansk-, fransk-, tysk- och engelsktalande. Det faktum att Mr J knappt kände sig talande över huvudtaget annat än det svenska språket bekymrade henne inte alls. Hon påstod nämligen att argentinarna var väldigt hjälpsamma i detta avseendet samt att en normalbegåvning kunde behärska språket endast efter några veckor.

Den första måltiden serverades efter en timmes flygning. Mr J tog en gin tonic som aperitif, en flaska rött till maten och en konjak till efterrätten. De flygrädda paret gjorde något i samma stil med tillägget en ytterligare whiskey och en handfull sömntabletter. Detta bidrog emellertid till att Mr J endast fick åtnjuta halva sin sittplats över halva Altanten, då dessa högra resenärer låg utslagna åt vänster. Efter ca sju timmars flygning väcktes samtliga passagerare av det faktum att den flygrädda kvinnan inte gick att väcka. En upprörd steward och två flygvärdinnor försökte få kontakt med den medvetslösa kvinnan genom att skaka och slå på henne. Hennes ansikte var näst intill likblekt och vått av vomering. Ett utrop efter läkare gjordes, men tydligen hade denna flygningen ingen sådan. Mr J fantiserade om att han istället varit läkarstudent och kunnat få göra någonting. Han föreställde sig hur den medvetslösa kvinnan vaknade till efter ett lyckat återupplivningsförsök ackompanjerat av applåder. Nu blev det inte så, utan kvinnan blev istället omhändertagen av en sjuksköterska som ganska snart fick ordning på situationen. Det hela sköttes dock bakom draperier i planets bakre del. Detta i enlighet med försäkringsföreskrifterna och flygbolagets möjlighet att frånta sig ansvaret för ett eventuellt dödsfall.

Mr J tog en öl till den andra serverade måltiden och somnade.

Två timmar

Brevid sig hade han två kostymklädda män. Den ena var en man i medelåldern iklädd en randig kostym med lite för tydliga ränder. Den andra var en liten krymptväxt man med ingenjörsrutig skjorta, vit pullover och svart kostym. Den krymptväxta var ingen dvärg men upplevdes som mycket liten, då han trots proportionalitet inte var längre än en och femtio. Med sin nasala göteborgska berättade han om sin profession som något alldeles extraordinärt. Han var säljare.

Mr J hade alltid avskytt säljare. Han förknippade dem med telefon, bil och damsugsförsäljare som alla hade det enda målet att med alla medel sälja så mycket som möjligt, oavsett produkt, egna värderingar eller kundnytta. Säljarna, tyckte han, verkade dessutom vara väl medvetna om sin avskyvärdhet varför många därför även sysslade med att verbalt försöka sälja sin yrkesstatus.
-Det jag sysslar med är ju inte själva designen, utan verktyg som designerna använder när det utformar interfacerna… Alltså, jag står inte för utveckligen av just detta system, även om jag har kompetensen, utan jag fungerar ju mer som ett säljorgan. Jag valde att gå den vägen… Sa till min chef att jag hade lust att jobba med detta…
Trots de ljudande sjuttio decibel från flygplanets motorer kunde Mr J inte undgå att höra vartenda ord av den lilla mannen. Mr J blev irriterad, vred på sig, drog i kragen och lutade sig över den talande mannen. – Hörrödu, ursäkta! Kan du ta och hålla käften ett tag?
Samtalet tystnade. Den lilla mannen tittade förskräckt generat upp från sitt mittensäte och skulle precis till att svara när landingshjulen slog i landningsbanan och Mr J vaknade. Stel i nacken efter nästan två timmars sömn med huvudet i baklutad position tog han de första spetsiga stegen ut på Frankfurts flygplats. Resans första etapp var avklarad och han hade nu bara den långa flygningen kvar.